Igår var jag iväg till Albano för att röntga två av mina egna hundar och sammanstråla med två av valparna från förra året, som också skulle röntgas. Och efter den lilla sejouren på Djursjukhuset i stora staden fick jag en del huvudbry men också en del tankar som jag efter ett dygns funderande, känner att jag vill delge er här på bloggen.
Då jag tror att det mest är ni valpköpare som går in här och läser, tänkte jag att mina tankar kunde bli till er hjälp.
Men jag vill säga på en gång att är man känslig och inte gillar raka puckar, då ska man inte läsa vidare utan stanna här. Jag lever nämligen efter den devisen att det är bättre att tala ur skägget på en gång istället för att försöka släta över problem och sedan se på när de eskalerar.
Inför valpköpet pratar vi så mycket fram och tillbaks, så både öron och mun blöder. Det är mängder av frågor som ställs och mängder av svar som ska tas in av er och som sedan helst ska ligga kvar där i huvudet och gro, för att kunna poppa upp i rätt tillfälle när ni behöver dom. Jag är fullt medveten om att fokus mest ligger på valparna när vi ses inför valpköpet. Känner allt som oftast att det mesta jag säger går in i ena örat och ut i andra, helt naturligt. Och det är ju därför jag har försökt sätta ner mina råd på papper, som ni alltid får med er i samband med köpet.
Tyvärr undrar jag ibland om jag talar/skriver för döva öron. Eller om det helt enkelt är så att när ni kommer hem och ut bland alla andra hundägare i samhället, får så många "goda råd" att det helt enkelt blir så att ni börjar fundera på om det är jag som är galen och har helt fel, när alla andra säger andra saker.
När valparna är små och fortfarande är kvar här, så ser man dom ofta sova på rygg. Trygga i sin omgivning och har inga problem att visa magen. Det här vill man ju helst ska följa valpen resten av livet. Jag pratar mycket om den där lilla detaljen med att klippa klor på valpen. En anledning till att jag ägnar så mycket tid åt detta är för att de flesta tycker just den delen av hundägandet är kopplat till diverse våndor.
Men, det fiffiga med allt mitt prat är inte bara att klorna ska bli klippta och hållas i trim. En stor del av det här är på vilket sätt man gör det, dvs lägger valpen på rygg, mellan dina ben och klipper. Att ni samtidigt tränar valpen på att vara trygg i att ligga på rygg och bli pysslad med. Att det förutom kloklippning, blir lite kel och kill på magen. Kort sagt, en mysig stund. Varje vecka.
Den dagen hunden behöver gå till en veterinär och tvingas till att underkasta sig en undersökning, ja då har ni redan gjort halva jobbet genom att vänja hunden vid att kunna ligga snyggt och prydligt och låta sig bli undersökt utan att få panik.
Dagen igår på Albano sa mig något helt annat. Först gick jag in med mina kennelhundar som absolut inte får all den träning en vanlig ensamhund får i en familj. Upp på röntgenbordet. Ner på rygg och därefter var proceduren med 3 röntgenbilder ganska snabbt avverkad på båda mina lantlollor till hundar.
Därefter skulle jag vara assistent till de två sålda valparna (numera 15 månaders unghundar) och jag kan berätta att svetten rann redan efter hund nummer 1. Det var en brottningsmatch och ett himla ståhej för att han skulle förstå att det inte var läge för några förhandlingar, inte just idag i alla fall. Trots lugnande preparat i kroppen fanns det tillräckligt med kraft kvar till protester.
Och hund nummer 2 var inte ett dugg bättre. Snarare värre i det avseendet.
Jag fick detta bekräftat av hon som röntgade hundarna, som sa att till 99,9% är det inga problem med oss uppfödares hundar, medan de vanliga familjehundarna totalt tar musten ur en.
I min värld borde det vara precis tvärt om eftersom om man bara har en (eller kanske två) hundar, då har man all tid i världen att träna och nöta och läsa regelboken för hunden. Vi uppfödare har ju oftast många fler som vi ska hyfsa till, och ofta hundar i olika åldrar. Har vi otur kan vi råka ha ett gäng som samtidigt är i valpåldern, slyngelåldern och tonåren.
Sedan har vi den här lilla detaljen med att gå fint i koppel. Jag kan inte säga att mina hundar är några änglar när det gäller den lilla detaljen. Men då handlar det inte om att dom drar och står i utan mer att dom är ovana. Här är det nämligen mest hopp-och-spring-lös som gäller då vi har storskogen utanför grinden. Den enda gång det är koppel på är i så fall när vi ska gå över vägen för att besöka sjön för en simtur på sommaren.
Men ni andra, som oftast bor i civiliserade områden med vägar och annat förbjudet runt omkring er. Och där ni har promenadstråk där det inte går att ha hunden lös. Hur står ni ut och hur kan det vara möjligt att acceptera att hunden har noll koppel disciplin?
Jag stod inne i röntgenrummet och väntade med en av hundarna i koppel, på att allt tekniskt skulle bli klart. Och att gå med den hunden från väntrummet och in dit, ca 5 meter, samt att stå där med hunden i koppel gjorde att jag hade ont i armen resten av den dagen. Med ett koppel som han hade noll respekt för och framför allt noll respekt för att människan i andra änden hade åsikter om denna dragkamp.
Då vill jag berätta att jag har erfarenhet av byngliga hanhundar som väger betydligt mer än denna gjorde.
Och nu kommer jag till nästa sak jag också pratar om inför valpköpet. Vad använder man för koppel och halsband? Och det är ju inte så att jag pratar om detta bara för att jag tycker det är roligt att prata strunt. Jag pratar om detta för att ge råd till er och för att ni ska slippa göra alltför många fel som andra redan har gjort.Och jag har till och med förtydligat detta med bilder och visat praktiskt när ni har varit här.
När det gäller den här detaljen så har det dykt upp en nymodighet på marknaden och i hundvärlden som får mig att se fullständigt illrött. SELE!!
Hur i hela friden kan någon tro att en hund som inte kan gå fint i ett vanligt koppel och halsband, ska bli färdigdresserad och exemplarisk om han får en sele på sig.
Tack och lov kan jag säga, så dök just det här ämnet upp till diskussion när vi stog där inne med den flåsande och dragande hunden och världens bästa "röntgare" utbrister: Ska jag tala om nåt? Sele är till för kaniner, träns är för hästar och halsband/kedja är till för hundar. Och anledningen till detta var för att husse berättade att matte skulle/hade köpt en sele till honom. Hon anade oråd snabbare än vad jag gjorde och jag är tacksam att jag fick lite draghjälp där i min argumentation till att skaffa en ordentlig dressyrkedja och försöka på ordning på ekipaget.
Visst, alla gör ju till syvende och sist som den vill. När man köper en valp så är det som att köpa en vara, en soffa eller en tvättmaskin. Det är fritt fram att hantera sin valp som man vill och det är fritt fram att lyssna på andra än uppfödaren. Men någonstans har jag fått för mig att jag kan lite mer än den normala hundägaren med tanke på alla mina år med hund men framför allt alla mina år som uppfödare. Det är så synd varje gång jag måste säga "vad-var-det-jag-sa" när samtalet kommer från en valpköpare med en tvåårig slyngel som inte gör som ägarna säger.
Och de allra flesta valpköpare vill ju så gärna ha kontakt med sin uppfödare. Vill kunna ställa alla möjliga och omöjliga frågor och få hjälp. Vill att jag ska finnas till hands närhelst ni önskar.
Dessutom pratar jag ofta om, vid valpköpet, att ni kommer att bli överösta med reklam och goda råd från alla hundförståsigpåare. Och att det är bättre att ni hör av er en gång för mycket än en gång för lite om det uppstår några frågetecken under resans gång. För inte kan det väl vara så att ni tror att det är normalt att man inte kan gå ut med sin hund utan att riskera att drabbas av tennis armbåge eller någon annan åkomma?
Nu vet jag inte om just dessa hundar har gått någon valpkurs eller unghundskurs. Har dom det, ja då är det läge för att reklamera instruktören.
Ni som läser det här får gärna höra av er och komma hit på ett litet besök. Jag bjuder på fika och vi tränar lite gå-fint i koppel. Och när vi ändå är igång kan vi ta tag i andra saker som ni känner att ni behöver hjälp med. Och avsluta med en skogspromenad om ni har lust.
